söndag 28 oktober 2012

Mitt Arvika - skrivet för Arvika Nyheter 2011


Mitt Arvika: Kanske handlar det om vatten?

Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.
Det är vid de där vattnen vi i Arvika-trakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.
Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …

Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.
Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Glafsfjordens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.

Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
”Klar låg himlen över viken …” skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där ”strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg”.

På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning ”Elden”. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.

Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
-Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?

 Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.

-Aina Bergvall
 

2008.
Ett år till att lägga till handlingarna.
Det har hänt en del i vår familj.
Tomas har flyttat hemifrån. Han fick en ungdomslägenhet i HSB (tack vare att vi bosparat åt honom sedan han var nyfödd). Den 1 mars bosatte han sig i en etta i Vårberg, gick på upptäcktsfärd på närmsta Ica och fyllde frysen med fiskpinnar och spenat. Köpte till och med diskborste utan att bli påmind.

Men nu befinner han sig ännu längre bort. I november satte han sig med sin flickvän på ett plan till Singapore, de firar troligen jul i Thailand och nyår i Vietnam. Tre månader stannar de borta och gör slut på sina sparade pengar, och att döma av de livstecken vi får har de det alldeles jättebra.
Sitt jobb sa han upp sig ifrån, men han kalkylerar iskallt med att de behöver honom när han är hemma igen – om han inte kommit på bättre tankar och siktar på något lite mer tankekrävande, förstås.

Och medan han är borta bor Linda i hans lägenhet tillsammans med sin kille. Linda ägnar fortfarande en stor del av sin fritid åt handboll, på dagarna jobbar hon som vikarie på dagis, ibland på skolor. Inga tecken på vidare studier än så länge.
Fast det var en märklig känsla att bli bjuden på glöggkalas hemma hos sitt barn. Det vankades hembakta lussebullar, lika hemgjort godis i långa banor, levande ljus, adventsstjärnor och hyacinter på plats – och nu har de köpt gran också! Fast själva julafton får vi ha Linda hemma hos oss, vilket vi är glada för, förstås.

Janåke jobbar vidare på PPM, så ni kan sända honom en tanke när ett orange kuvert dimper ned på hallmattan. På lediga stunder är han en fortsatt flitig släktforskare. I år hade vi faktiskt varit gifta i 25 år! Det firade vi som sig bör: med champagne.

För min del har årets utropstecken varit publiceringen av min bok, Klimakteriehäxan – ja den har ni naturligtvis redan köpt och läst, eller hur? annars finns chansen fortfarande! :-D I den där boken finns både smått och stort ur mitt vardagsliv. Recensionerna har varit över förväntan, och jag är förstås stolt och glad över att ha hamnat mellan hårda pärmar.

Två häftiga resor har jag gjort i jobbet i år, först till Australien där jag träffade årets Astrid Lindgren-pristagare. Det blev en halvtimmes dokumentär om henne. Och i juni flög jag till Svalbard, på kungligt uppdrag, minsann. Det var en fantastisk upplevelse. Midnattssolen var härlig, landskapet så gott som fritt från vegetation exotiskt, och jag såg en livs levande valross!
Annars jobbar jag som vanligt på SVT, fast inte med nyheter utan med ett kul regionalt program som heter Eftersnack. Det fortsätter en säsong till innan det tar slut.

Nu satsar vi på 2009, förstås, och hoppas att det blir ett bra år för både er och oss!
Vi kan väl börja med en riktigt lyckad jul- och nyårshelg, eller hur?

Varma hälsningar i den gråa vintern från oss alla fyra.

måndag 25 juni 2007

Ville bara

lägga mig på ett namn som känns jättebra för en blogg.
Återkommer när jag bestämt vad jag ska ha den till!